ewsss

Det borde inte ens ske en uppdatering av mig i detta läget. I den form jag är i just nu, jag är i en obalans utan dess like. Men som sagt detta är min dagbok, här haglar alla mina positiva och negativa händelse ur mig. Allt som glädjer mig eller plågar mig hamnar här. Det var en evighet sedan jag kände mig så svag som jag är nu. Det är som om något har gått sönder eller exploderat i mig, hela min kropp känns trasig. Jag orkar bara att fälla tårar och att ligga i sängen. Hur är det möjligt att det kan ens bli en sådan urladdning? Det handlar väl om att all sanning kommer ifatt en och även verkligenheten lika så. Jag börjar gå utför just nu känner jag, jag känner inte igen mig själv jag vet bara att jag har en panik utan dess like. Jag önskar någon kunde ta mig härifrån eller att någon väcker mig i den dvala jag omsluter mig. Väcka mig och tala mig till rätta. Det var jag som valde och det kommer jag aldrig kunna undgå så är det bara. Jag vill skrika högt, jag vill skrika och slå ur mig all smärta, sorg, all frustration. Det har varit en hård tid den senaste tiden men den hårdaste och tuffaste står framför mig, som en stor stark mur och jag måste klättrar över den. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle bli en sådan är stark reaktion men samtidigt är det nu man inser allt. Man får stå sina handlingar till svars. Men som man säger tiden läker sina sår och livet är väl inte meningen att det ska vara enkelt inte sant? Jag har befunnit mig i någon form av luftbubbla den senaste tiden, där man inte tänkt så mycket utan man har försökt hantera allt bra. Men som jag nämnde häromdagen, en minsta lilla motgång och all styrka sviker en. Man ser det rasa precis framför fötterna. Det är nu chocken som först aktivera mig och får mig att inse verkligheten. Jag vet att jag en dag kommer ha byggt upp min styrka igen och vara på benen igen, men för tillfället ser jag bara svart och mörker.

Jag ber om ursäkt för alla tråkigheter jag skriver. Men ni vet själva hur det är när man har varit med om någonting som gör en svag eller sårad. Eller hur ser man bara mörker men en strimla ljus framför en långt långt borta. Det är ju så att man försöker att vara positiv men ibland tar bara allt det negativa en överhand. Eller hur? Mitt sätt att hantera jobbiga saker är att antingen att prata om dem eller att skriva om dem och sådan har jag alltid varit. Jag skulle i allafall vilja tacka mina underbara vänner ännu en gång för att ni är så bra. Det är ni som är ljuset och styrkan i mig. Tack älskade ni ♥

Mitt huvudvärk bankas snart sönder av min inkommande migrän så ska försöka sova en stund. Hoppas ni får en bra dag.